Krig i Europa (#18)

Det är med stor bestörtning som vi följer utvecklingen kring det pågående kriget i Ukraina, och våra tankar går till alla dem som på olika sätt drabbas av striderna.

Vi kan inte formulera något egentligt nyhetsbrev såsom situationen ser ut just nu. Istället kommer vi blicka tillbaka på några av de mörka delarna av historien och hur dessa perioder präglat tillvaron på Sätra Brunn.

Sätra Brunn har genom historien haft en speciell position i fråga om krig och dess konsekvenser. Med en lång tradition av hälsovård och rehabilitering så har anläggningen i äldre tider besökts av många krigsdrabbade soldater. Sätra Brunn donerades till Uppsala universitet år 1747 och kom därmed att få en betydande roll i det statliga uppdraget att klara tillfälliga migrationstoppar. I modern tid har därför anläggningen nyttjats för att ta emot flyktingar från andra krigshärjade områden runt om i världen. Ett urval av dessa berättelser och levnadsöden kommer vi berätta om idag.

Vi kommer fokusera på tiden från andra världskriget och framåt, även om det också finns intressanta skildringar från tiden innan dess. Vi vill uppmärksamma känsliga läsare om att texten innehålla starka berättelser, inte minst delen om mänskliga levnadsöden.

Till de olika delarna kommer vi ha med utdrag ur Ruth Rosenius-Högmans bok Sätra Brunn genom tiderna (1962), som även finns att ladda ned som e-bok (den är kostnadsfri). Utdragen hittas i kapitlet Flyktingar vid Sätra brunn, sidorna 231-239. Samtliga stycken med citatmarkering (grön linje) är hämtat ur Rosenius-Högmans bok. Se fotnoter i slutet av stycket för sidhänvisningar.

Andra världskriget och flyktingar

Det andra världskriget förde med sig en förstämning som förstås även präglade tillvaron på Sätra Brunn. De glada upptågen i form av den årliga Slåtterfesten och den dagliga grötlunken ställdes in helt under krigsåren. Ingen lämnades oberörd, men det kom ändå som en tydlig påminnelse om krigets konsekvenser när flyende människor så småningom uppenbarade sig på brunnen. Ruth Rosenius-Högman beskriver situationen på följande sätt i Sätra Brunn genom tiderna:

Sedan tyskarna den 9 april 1940 ockuperat Danmark, vällde den ena vågen av flyktingar efter den andra under de närmaste åren in över Sveriges gränser. Det gällde att bereda boplatser åt dem alla, och hösten 1943 uppdrog Socialstyrelsen åt styrelsen för Sätra brunn att ordna badorten till genomgångsläger.

Brunnens bostäder voro ju avsedda att hysa endast sommargäster. Första åtgärden blev därför att göra dem beboeliga även vintertid. Ett intensivt arbete sattes därför i gång. Bl.a. beställdes innanfönster för 6.000 kr. Lättast att ändra var Skogsgården, som även kunde hysa en större del av den väntade förläggningen, upp till 150 man. De övriga husen varmbonades, så att man vintertid skulle kunna förse dem med varmvatten. De oundgängligaste arbetena utfördes av brunnens egen personal, varefter man räknade med, att arbetsföra flyktingar under dess ledning skulle kunna utföra en del efterarbeten. Till slut var det en arbetsstyrka på 30 man, därav 5 rörmokare, 14 snickare och flera murare, som under vaktmästare Sten Bergvalls överinseende febrilt arbetade på att göra bostäderna i ordning för vintern. Brunnens förråd av filtar kompletterades genom lån från Röda Korset, som även ställde barnvagnar och barnsängar till förfogande.

I början av december började de första flyktingarna droppa in. Dagligen kommo grupper av människor med väskor och bylten för att söka huld och skydd vid brunnen. Unga mödrar med barn på armen, vithåriga åldringar, som knappast förmådde fatta, vad de upplevt, och som darrade av fruktan och trötthet. Antalet var snart uppe i 350. De flesta männen och även många av de unga kvinnorna hade varit verksamma inom den danska motståndsrörelsen, deltagit i sabotage o.s.v. och av denna orsak måst fly, då marken började bränna dem under fötterna. Deras äventyr skulle kunnat fylla volymer. Flertalet voro av dansk nationalitet, men hit kommo även tjecker, ryssar, polacker, litauer m.fl. vilka som villebråd jagats från land till land, trott sig finna en fristad i Danmark och efter ockupationen måst fly därifrån.

Snart växte ett helt litet samhälle av utlänningar upp vid Sätra brunn. Socialstyrelsen och länsarbetsnämnden hade representanter härute. Bland flyktingarna voro alla slags kategorier representerade: läkare, präster, studenter, skådespelare, musiker, journalister, frisörer, skräddare, skomakare m.fl. De flesta voro i åldern 20—30 år, och dessa skulle man småningom söka skaffa arbete, även om man därvid måste tänka på att ej tränga ut den svenska arbetskraften. Kvinnlig ungdom placerades lätt nog på gårdar i den omgivande trakten, och även specialarbetare fingo lätt platser. Studenterna sökte få möjlighet att i Uppsala eller Lund fortsätta sin avbrutna utbildning. De övriga skaffades lämplig sysselsättning dels i det stora lägerhushållet, dels på annat sätt. Men ingen jäktades. Först måste de vila ut från strapatserna och de hemska upplevelser, som tvingat dem att överge hemlandet. Lugn och ro var särskilt de äldre flyktingarnas oavvisligaste behov. Man behövde tid på sig för att fatta, att man här kunde vila ut, kunde sova tryggt utan fruktan att väckas av en hård gestapoknackning på dörren. Somliga voro vid förvånansvärt gott mod, andra fullständigt nedbrutna. Lägrets nestor var en 75-årig skriftställare som bott större delan av sitt liv i Vitryssland men av krigshändelserna drivits från land till land som statslös och nu med den danska flyktingströmmen hamnat i Sverige.¹

Vaktmästare Sten Bergvall hade ansvaret för vinterboningen av husen på Sätra. Bilden är hämtad ur bokhäftet Sätra Brunns historia, s. 54.

Mänskliga levnadsöden

Observera; kapitlet består av starka berättelser. Känsliga läsare varnas.

Mestadels voro de förtegna med tanke på möjligheten att angivare kunde finnas mitt ibland dem, så att ett förfluget ord kunde kosta kvarvarande anförvanter livet. Ett och annat sipprade ändå ut.

Där var t.ex. en ung jude, som ej hört ett ord om sina föräldrars öde, sedan han för fyra år sedan flydde från Tjeckoslovakien. En ung kvinna hade tagit verksam del i ett även av svenska tidningar omtalat större sabotage i Aarhus. För att undkomma hade hon måst klättra över en mur och gå till fots fyra mil, innan hon nådde sitt gömställe. En annan kvinna hade under sjukhusvistelse fått underrättelse, att hennes söner häktats och förts till koncentrationsläger. Sjuk som hon var, hade hon då flytt från sjukhuset och lyckats få medfölja en båt till Sverige utan att först våga besöka hemmet.

En judisk familj hade med två små barn lyckats få båtlägenhet över till Sverige men icke velat utsätta det minsta, endast några veckor gamla barnet för risken av en vinterresa i öppen båt utan trott honom trygg i goda vänners vård. Till sin förskräckelse fingo de höra, att Gestapo sökte upp judiska babies och kastade dem i krematorieugnar. På hemliga vägar gåvo de sina vänner order att söva ner den lille med sömnmedel, så att han icke med gnyende och skrik skulle förråda den skeppare, som var villig att segla med honom över Sundet till de väntande föräldrarna.

En ung dansk berättade, att hans syster och båda hans föräldrar jämtt ett 30-tal andra personer blivit nedskjutna på gatan. De hade stannat för rött stoppljus, och i väntan på att grönt ljus skulle låta dem passera, hade sammanlagt 36 personer samlats. En tysk pansarbil hade kommit från en sidogata och utan vidare mejat ner samtliga med sina kulsprutor. Det var nämligen förbjudet för större grupper än 5 personer att stanna på gatan.

En äldre man i bemärkt ställning berättade, att han flera månader tidigare arresterades och sattes i en trång cell, där han fick tillbringa dag efter dag utan att bli kallad till förhör eller få veta, vad han var anklagad för. Hans frågor besvarades oavlåtligen med ordet ”Geduld!” (= tålamod). Men hans vänner voro verksamma i det tysta. Efter en månad blev han befriad och erhöll meddelande, att en båt om en timme skulle ta honom ombord. Krypande och smygande fingo han och hans kamrater ta sig ombord, medan män ur danska motståndsrörelsen stodo i portgångarna med skjutfärdiga gevär, ifall någon tysk skulle ha uppenbarat sig. Den nattliga färden över Öresund var riskfylld. Skutan måste nämligen passera flera krigsfartyg, och vid ett par tillfällen svepte dessas strålkastarljus över flyktingbåten. Det kändes då som om hjärtat stannade i bröstet på passagerarna. Men slutligen nådde farkosten svenskt område, den svenska kusten, frihetens land, skymtade. De känslor, som vid landstigningen fyllde flyktingarnas bröst, måste man nog själv ha erfarit för att kunna fullt förstå.²

En annorlunda tid vid Sätra

I vanliga fall brukar Sätra sova en tyst och fridsam vintersömn med tillbommade hus och översnöade parkvägar. Men denna vinter stego rökar ur skorstenarna, ljus glimmade ur de många stugornas fönster och på parkgångarna prövade små flyktingbarn kälkar, skidor och sparkstöttingar, som från olika håll skänkts till lägret. Överallt rådde ett rörligt liv med sjudande brådska, präglad av det speciellt, danska gemytet, sedan man väl hunnit fatta, att man från det jagade villebrådets skräckfyllda tillvaro nu hade funnit trygghet. Och över dem alla vajade två korsfanor: Sveriges blågula och Danmarks rödvita, den senare en flykting även den, ty den hade fladdrat från en av de örlogsbåtar, som under de kritiska ockupationsdagarna lyckats ta sig över till Sverige.

En stor fördel var, att brunnens många små bostadshus lågo kringspridda i terrängen. Därigenom kunde man sammanföra äldre familjer på ett håll, unga familjer med barn på ett annat, ogifta ungdomar på ett tredje område o.s.v. Den lägerpsykos, som blir följden av stora gemensamhetsförläggningar, kunde på detta sätt undvikas. Man sökte också sysselsätta flyktingarna, dels med arbete i det gemensamma storhushållet, dels genom att fylla fritiden med nyttiga arbeten och goda förströelser. Länets hemslöjd skickade 8 vävstolar till lägret och ställde en vävlärarinna till förfogande. För underhållningsdetaljen svarade förmågor ur flyktingarnas egna led. Där funnos både musiker, sångare, danskonstnärer, skådespelare och dessutom chefen för ett större nöjesetablissemang, som organiserade det hela.

Hälsobrunnens societetshus och övriga samlingslokaler ställdes till förfogande. Eftersom brunnskyrkan endast är avsedd att användas sommartid, saknar den uppvärmningsanordning, varför lägrets präst, pastor Poul Borschenius, höll gudstjänster i andra lokaler. Med Gestapo i hälarna hade han med sin familj lyckats fly. Han blev snart danska legationens resepredikant och den sammanhållande länken mellan de danska lägren i Sverige, men hans familj stannade i Sätra.³

Det kan tilläggas att Poul Borschenius har en egen artikel på uppslagsverket Wikipedia.

Julfirande i krigstid 1943

Julen 1943 i Sätra blev oförglömlig såväl för flyktingarna som för ortsbefolkningen. Många flitiga händer hade slösande rikt dekorerat förläggningens privatrum och samlingslokaler. Stora och små julgranar kläddes med hoppets stjärna i toppen, glitter, ljus och flaggspel. Ungdomarna inövade ett julspel om ”Kristi fröjdefulla födelse”, och en även utom hemlandets gränser känd kompositör övade in julsånger och tjänstgjorde som ackompanjatör.

Brunnsintendenten, professor D. E. Holmdahl, hade med sin maka kommit från Uppsala för att deltaga i julfirandet, och som representant för Röda Korset hade doktorinnan Franzi Hildebrand från Sala anlänt med en hel säck julklappar åt barnen. För samma ändamål hade danska legationen i Stockholm anslagit 10 kr. pr barn. Pengarna hade överlämnats till föräldrarna att därför köpa julklappar åt sina små.

Den egentliga julfesten firades i brunnssalongen. Då allt var färdigt och granen tänd, öppnades dörrarna och barnen släpptes in. Först blevo de små förstummade, men då julpsalmen intonerades, stämde snart både små och stora in. Det blev några gripande ögonblick, bräddade av stämning, svidande hemlängtan, oro för framtiden, saknad efter nära och kära.

Men mannen vid pianot förstod att spela ej bara på instrumentets strängar. Den ena julsången avlöste den andra, först allvarliga, sedan allt gladare, och det dröjde ej länge, förrän de muntra melodierna lockade till dans kring granen med sång och skratt. Barnens glädje övervann de vuxnas vemod. Då de dansat sig trötta och varma, öppnade jultomten sin stora säck och delade ut gotter och julklappar till de jublande små.

En dansk journalist flykting också han — tolkade i varmhjärtade ord sin och sina landsmäns tacksamhet mot det land, som givit dem en fristad i denna stormiga tid. Sist sjöngs — på danskt förslag — de tre nordiska ländernas nationalsånger.

Förläggningens husmor med sin stab av medhjälpare hade haft några bråda dagar, men så dignade också julbordet av så många läckerheter, som man i krigs- och kristid kunnat åstadkomma, varvid man så mycket som möjligt sökt tillgodose de olika gästernas mattraditioner. Lutfisk hade man dock helt avstått ifrån, då ingen av gästerna ens hört talas om, än mindre avsmakat denna speciellt svenskbetonade juldelikatess.

På annandagen predikade biskop John Cullberg i Sätra. Både som stiftschef och släkting till intendentsparet vid Sätra omfattade han flyktingarna med varmt intresse. Under julhelgen döptes också lägrets yngsta medlem, en liten pigg och nyter pojke på 5 månader.

Från och med nyåret 1944 övertogs Sätra i likhet med övriga danska flyktingläger av danska legationen. På trettondagsaftonen hade man anordnat en fest i brunnssalongen med sång, musik och sketcher, i vilka man friskt skämtade såväl med personer inom lägret som med politiska figurer, enkannerligen Hitler och hans kumpaner. Det danska gemytet blommade, och glädjen stod högt i tak.

Då kom plötsligt meddelandet om mordet på Kaj Munk. Hela lägret sänktes plötsligt i djupaste förstämning. Glädjefesten förbyttes i sorgehögtid med spontana hyllningar av den bortgångne och lika spontan harm över dem, som inspirerat det hemska dådet.⁴

Biskop John Cullberg (i mitten) och intendent D. E. Holmdahl (i hatt) står och samtalar i samband med Sätra Brunns 250-årsjubileum år 1950. Båda verksamma redan under världskriget några år tidigare. Ur Ragnar Westfeldts film Kila socken som upptogs under åren 1950-1954.

Flyktinglägret avvecklas (1944)

Under de följande månaderna avvecklades flyktinglägret. Redan från början var det avsett att enbart vara en genomgångsstation, till vilken flyktingarna skickats direkt från de olika platser på svenska kusten, där de stigit i land. Här fingo de vila ut, tills man hunnit ordna med pass och andra formaliteter. Därefter kopplades de arbetsföra in på den svenska arbetsmarknaden, sjuka och åldringar placerades på sjuk- och vilohem, blivande mödrar på mödrahem o.s.v. Vissa ideella föreningar mottogo också flyktingar för att på olika sätt hjälpa dem. Allt som allt passerade omkring 3.000 personer på detta sätt genomgångslägret vid Sätra. Maximisiffran av samtidigt härbärgerade flyktingar utgjorde 385.⁵

Andra världskriget och danska brigaden

Sedan flyktinglägret avvecklats, anordnade danska legationen en s.k. polisskola vid brunnen. Eleverna voro 450, och deras utbildning var åtskilligt strängare än den, som eljest bestås poliser, rent ut sagt fältmässig. Det var ju också meningen, att de efter fullbordad utbildning skulle på olika fronter insättas i kampen mot nazismen. Deltagandet var helt och hållet frivilligt, och här funnos män av alla kategorier och samhällslager. Åldern växlade från ynglingar på 16 år till män på oldboysgränsen, som dock gott hängde med i den hårda träningen, fast beslutna att göra sin insats, fullt beredda att om det gällde offra livet. Med denna inställning förekom intet maskande i de krigiska lekarna. På fullt allvar gick man in för att lära det mesta möjliga på kortast möjliga tid. Moralen stod högt, och samarbetet mellan befäl och meniga var kordialt och demokratiskt. Alla voro eniga i sin längtan efter att snart få vända hem och omsätta lärdomarna i praktiken. Dock utan alla bombastiska ord och stora later.

”Vi är inga hjältar och har inga krav på att anses som sådana”, yttrade en av deltagarna till en journalist. ”Men vi anser det som en plikt att vara med, där man har en möjlighet att kämpa mot nazismen. Vi vill helt enkelt deltaga i arbetet på att åter skapa trygga förhållanden därhemma och anse, att detta är en uppgift, som åligger alla och envar. Att vi kommit utom räckhåll för Gestapo, betyder inte att vi ämna sitta med armarna i kors och vänta på, att allt skall ordna upp sig därhemma. Vi utnyttjar väntetiden bäst genom att bereda oss för den sista dusten”.

Så sammanbitet hårt, så enkelt självfallet såg den danska ungdomen på sin uppgift. 

Kampanda saknades ej, men ej heller friskt humör. Därom vittnar bl.a. polissoldaternas ofta sjungna Marschvisa:

Klokkerne klemter for Hitler i Dag.

Planmaessigt taber de Slag efter Slag. 

Frihedens Faner skal rejses igen 

ogsaa af danske Maend. 

Her kommer andet Kompagni. 

Her kommer ingen Mand forbi, 

for gi Pardon, det er noget som vi 

ej kjender i vort Kompagni.

De hurtiga danska ”Drengene” gjorde sig snart omtyckta av ortsbefolkningen. Kyrkoherde Ejnar Brundin i Sätra brunns moderförsamling Kila förstod att i festliga och högtidliga sammanhang sammansmälta de främmande gästerna med ortsbefolkningen i gemensam stämning av andakt och solennitet.⁶

Skjutträning för danska brigaden vid Sätra Brunn. I bakgrunden syns kurortens badhus i “badanstalten”. Bild tagen förmodligen 1944. Bilden är tillgänglig på Wikimedia Commons.

Danskarnas avsked efter första året

En gudstjänst i Kila kyrka kort före danskarnas avfärd från brunnen våren 1944 gav ett oförglömligt minne åt alla deltagande. De blågula och rödvita flaggorna lyste mot det mörka skogsbrynet, då den danska truppen kom marscherande från förläggningen och mellan en häck av skolbarn tågade in i den av församlingsbor nästan fyllda kyrkan. I spetsen för truppen hade burits de båda ländernas fanor, och dessa placerades nu i koret, där norska och finska flaggor i förväg funnos. Kyrkan fylldes till sista plats, och barnen fingo som en levande blomstermatta slå sig ner på golvet i koret.

Efter en hymn av Gluck, utförd av kyrkokören, trädde kyrkoherde Brundin och sognepraest Borschenius för altaret i full ornat, den senare iklädd de danska prästernas pipkrage och en mässkrud av gult siden med guldbroderier, som tillhörde hans församling i Danmark och genom utrikesdepartementets förmedling blivit sänd till Sverige. De båda prästerna utförde nu gemensamt altartjänsten. För församlingssången hade valts psalmer, som äro gemensamma för båda länderna.

Temat för kyrkoherde Brundins korta predikan var Hemlängtan: längtan till hemmet, till fosterjorden, till det himmelska hemmet.

Sedan han lämnat predikstolen, samlades några av danskarna innanför altarringen, varifrån de ledde avsjungandet av den danska psalmen ”Kongernes Konge”, vilken sjöngs av den danska truppen med sällsam kraft och inlevelse, och hos åhörarna kvarlämnade ett oförglömligt och gripande minne. Ty sången bars av känslor, som de, vilka skonats från krigets bittra öde, inte till fullo kunna förstå, och säkerligen lade mer än en av de sjungande männen in mera uttryck i sin konstlösa sång, än han själv var medveten om. Men först och främst bars sången av en stark tro på ljusare tider för Danmark.

Kring samma tema knöt också sognepraest Borschenius sin predikan.

”Våra tankar gå hem”, slutade han. ”Det är maj, bokarna slå ut, sipporna kläda marken, och i trädgården prunka blomstren. Vi ha alla någon, som vi tänker på därhemma, och någon, som tänker på oss. Hundra band gå från denna avlägsna svenska bygd till Danmark, som vi älska, och dit vi längta. Det kommer en dag, då vi resa hem igen för att ta tillbaka det land, som är vårt. Vi äro redo att betala för det med våra liv, ty hemlandet är det bästa vi vet här på jorden”.

Efter ömsesidiga tack och välgångsönskningar avslutades gudstjänsten med solo- och församlingssång. Utanför kyrkan fortsatte samvaron med utbyte av fanhälsningar, leven, hurrarop och sång, varefter ett samkväm på den närbelägna hembygdsgården följde.

Dagen därpå lämnade de danska polissoldaterna sin förläggning för att giva plats åt brunnens ordinarie gäster. Under sommaren uppehöllo de sig på Håtunaholm och återvände till Sätra, så snart brunnssäsongen var slut.⁷

Danskarna lämnade efter sig ett enkelt virkesskjul, danskskjulet, som fanns utmed landsvägen. Till höger om bilden är kyrkan, till vänster de gamla badhusen i “badanstalten”. Det är bortrivet sedan ett antal år. Bilden finns publicerad på Omeka (ID 367).

Danskarnas andra år på brunnen

Och åter knallade skotten kring det eljest så fredliga Sätra, kulsprutorna knattrade, krevaderna av sprängladdningar och handgranater ekade från skogen och de omgivande fälten, där trupperna övade terrängstrider och stormangrepp eller lade skyddande dimridåer. Så snart snön kommit, övades skidåkning som ett led i konditionsträningen, varvid det till en början nogsamt märktes, att danskarna icke ofta äro i tillfälle att öva denna sport. Efter revelj kl. 1/2 6 samt morgonmål fortsatte programmet med skjutövningar, fälttjänst, boxning, jiujitsu och gymnastik till kl. 18. Efter sådan hårdkörning väntar man knappast, att energin skulle räcka till för fritidssysselsättningar av mera krävande slag, men det befanns, att de studiecirklar i språk, som anordnades, lockade oväntat stort antal deltagare, vilket var ett vittnesbörd så gott som något om truppens fysiska och andliga spänst. Både engelska, franska, spanska och ryska studerades. Det var endast ett språk som helt negligerades: det tyska.

Disciplinen i lägret var sträng men dock ingen kadaverdisciplin. Alla voro ju frivilliga och ställde tydligen stora krav på självdisciplin, vilket resulterade i ett synnerligen gott förhållande mellan befäl och manskap. Straff utmättes icke. Det enda straff, som fanns var avkoppling från militärtjänsten och återgång till civilt liv, vilket ingen ville utsätta sig för.

En stor procent av de enrollerade hade efter allt att döma kämpat i motståndsrörelsen där hemma. Faran för repressalier mot anhöriga i hemlandet gjorde dem tystlåtna angående detta. Oron för de hemmavarande var pressande, helst som brev på grund av försiktighetsskäl icke kunde växlas annat än på illegala vägar.

Femårsdagen av ockupationen högtidlighöll danskarna med nattvardsgång i Kila kyrka. Redan kl. 8 på morgonen den 9 april 1945 marscherade truppen upp på kyrkplatsen och tågade under klockringning och orgelmusik in i templet, vars kor smyckats med levande ljus samt svenska och danska flaggor. Dannebrogen hade också draperats vid altaret, kring vilket de fältgrå soldaterna knäböjde för att mottaga nattvarden, som utdelades av kyrkoherde Brundin och förläggningens pastor, sognepraest Börge Roesen från Jylland, som höll ett gripande skriftetal. Läget var allvarligt, Om några veckor skulle truppen anträda färden mot hemlandet. Ingen visste, hur hård striden komme att bli, innan Danmark var befriat, men varje man i truppen var beredd att våga sitt liv för fosterlandets befrielse, och sakramentet mottogs som en helig och bindande bekräftelse på ett ordlöst löfte.

En knapp vecka senare skedde uppbrottet från Sätra, där truppen den sista tiden bott i tältläger som en träning för det väntande livet i fält. Man hade också vidtagit andra förberedelser bl.a. vaccination mot olika sjukdomar. Galghumoristiskt men dock med en underton av djupt allvar utlät sig en av pojkarna därom:

”Ja, nu har jag blivit vaccinerad mot tyfus, difteri, stelkramp och alla möjliga sjukdomar, så nu borde jag väl leva i hundra år. Men om några dagar kanske jag stupar för en vanlig kula. Mot den finns ingen vaccin”.

Då truppen vid sin marsch till järnvägsstationen i Sala hade att passera Kila kyrka, hade en avskedsgudstjänst anordnats där. I byar och gårdar efter vägen voro flaggorna hissade till ära för de danske Drengene, som genom sin hurtighet och sitt goda humör fått vänner i bygden. Trots den tidiga timmen, kl. 6, var kyrkan väl besatt av ortsbor, som på detta sätt ville säga farväl. Kyrkan var prydd som vid tidigare svensk-danska gudstjänster, sången ljöd om möjligt kraftigare, stämningen var förtätad. Efter psalmen ”Vor Gud han er saa fast en borg” sjungen på svenska och danska, talade kyrkoherde Brundin inspirerade avskedsord och sade bl.a.

”Vi ana något av den oro, som bor i Edra bröst. Vi förstå, att kampen måhända blir svår, innan Norge och Danmark åter bli fria land. Djupt griper oss tanken, att kanske många av Er, som fira högtid med oss i dag, om någon tid måste offra Edra liv för Danmarks frihet. Men

”Kaemp för alt, hvad du har kaert, 

dö om saa det gaelder. 

Da er Livet ej saa svaert,

Döden ikke heller”.

Ty vi hoppas och tro, att

”Den vaender tilbage, den kommer igjen 

den funklende Sommer, den Sol, der svant haen”

Från altaret läste sedan fältprästen Roesen Fader Vår, varefter kyrkonerde Brundin uttalade Välsignelsen över de bortdragande. Den danska truppen sjöng därefter för sista gången sin mäktiga psalm ”Kongernes Konge”, vilken menigheten stående åhörde. Den gripande gudstjänsten var därmed till ända. Truppen tågade ut ur kyrkan. Några danska kommandorop skallade och under sång marscherade männen till Sala, där ett extratåg väntade för att föra dem vidare mot okända öden.

Vid Sätra vidtog ett brådskande arbete på att göra bostadshus och andra lokaler färdiga att mottaga väntade brunnsgäster. Givetvis hade 450 unga mäns vistelse där under en hel vinter ej kunnat förbli spårlös, och mer eller mindre omfattande reparationsarbeten måste genomföras.⁸

Plakett till minne av danskarna som sitter i Skogsgården på Sätra Brunn. Plaketten har texten på danska; “TAK TIL SVERIGE DEN DANSKE BRIGADE – DANFORCE – UDDANNEDES HER 1944 - 1945”. På svenska; “Tack till Sverige Den danska brigaden – DANFORCE – Utbildad här 1944 - 1945”. Bild av Gustav Lundin (CC BY).

Ungernrevolten 1956

Ännu en gång, 27/11 1956—24/3 1957, fick Sätra brunn mottaga en ström av politiska flyktingar, denna gång från Ungern. Denna kontingent utgjordes av 186 man, som härbärgerades i Lasarettet, Nybygget och ena flygeln av Skogsgården, vars kök också användes av förläggningen. Den korta tid, de vistades vid brunnen, språksvårigheten m.m. är förklaringen till, att de ej på samma sätt som danskarna uppnådde kontakt med befolkningen. I övrigt omhändertogos de på likartat sätt.⁹

Flyktingar under 1970-talet

Ruth Rosenius-Högman lämnar oss ovetande för de händelser som inträffade efter bokens utgivning 1962, men av andra skriftliga källor kan vi fylla i tiden därefter.

Under 1970-talet nyttjades nämligen brunnens anläggning ånyo som flyktingförläggning, i samarbete med Invandrarverket (nuvarande Migrationsverket). Dessa flyktingar var av blandad sammansättning och kom som flyktingar av olika orsaker. Det var bland andra människor från Chile (militärkupp 1973 och följande militärdiktatur), Syrien (diktaturvälde) och Vietnam (den efterföljande kommunistregimen efter Vietnamkrigets slut).

2000-talet

Sedan Uppsala universitet försatte brunnen i konkurs 1998 så har brunnens roll i det statliga uppdraget för flyktingmottagande definitivt upphört. Numera drivs verksamheten enligt helt andra villkor än tidigare, och någon flyktingförläggning som under 1900-talet har aldrig varit aktuell.

Men den stora anläggningen har i fredstid även använts som en viktig samhällsresurs för att tillfälligt härbärgera personer som blivit tvingade att lämna sina hem, så var exempelvis fallet vid den stora skogsbranden i Västmanland 2014. Under skogsbranden tvingades totalt 1200 boende evakueras, och en mindre del av dem fick husrum på brunnen.

***

Det var allt vi hade att berätta för denna gång. Nästa ordinarie utskick kommer göras den 1 april och vi ser då fram emot ett vanligt nyhetsbrev där vi kan berätta det senaste ur Brunnsmuseets verksamhet.

Har du möjlighet så ge gärna en gåva för att rädda liv.

1. Rosenius-Högman, Ruth (1962). Sätra brunn genom tiderna. Västerås : Sätra Brunns förlag, s. 231-232. Boken finns även att ladda ned som e-bok.

2. Ibid., s. 232-233.

3. Ibid., s. 233-234.

4. Ibid., s. 234-235.

5. Ibid., s. 235.

6. Ibid., s. 235-236.

7. Ibid., s. 236-237.

8. Ibid., s. 237-239.

9. Ibid., s. 239.