Brunnsmuseet Sätra Brunn har varit aktiva i utvecklingen av den nationella strategin, bland annat genom deltagande på strategidagar under 2023. Brunnsmuseet är även sedan starten medlem i Nationellt nätverk för digitalt kulturarv, som bygger på strategin.

Den 25 april 2025 lanserade Brunnsmuseet vår egen implementering av strategin, där vi tagit fasta på de speciella förutsättningar som gäller för Brunnsmuseet och hur vi arbetar framåt med frågor kring digitalisering, digitalt kulturarv och digital förmedling. Du hittar både Brunnsmuseets och den nationella strategin här nedan.

Brunnsmuseets strategi för digitalt kulturarv

Ladda ned Brunnsmuseets strategi som omflödesbar epub.

Nationell strategi för digitalt kulturarv

Ladda ned den nationella strategin som original pdf (officiell originalutgåva) eller omflödesbar epub (inofficiell konverterad utgåva).

Under sändningen lanserades vår nya strategi för digitalt kulturarv och det kommande digitaliseringsprojektet Mats post som bygger på strategin.

Mats Hellström (1956–2023) var engagerad i Brunnsmuseet och hade bland annat rollen som ordförande. Mats vykortssamling skapades under en lång tid genom besök på vykortsmässor och webbforum. Den förvärvades till Brunnsmuseet i april 2024 och ett år senare har Brunnsmuseet nu tagit beslutet att digitalisera samlingen i sin helhet.

I arbetet med Mats post så kommer vår strategi för digitalt kulturarv vara vägledande. Vi vill göra ett projekt som består av alla stegen:

1. Digitisering, att överföra samtliga 745 vykort från analog till digital form.

2. Digitalt kulturarv, att bevara, bearbeta och förteckna samlingen.

3. Digital förmedling, att i samma arbetsflöde förmedla resultatet till allmänheten genom våra sociala medier och Brunnsmuseets nyhetsbrev.

(texten håller på att utökas)

Den 27-28 mars 2023 anordnade Riksantikvarieämbetet en nätverksträff för immersiva medier. Presentationerna från nätverksträffen finns publicerade i en egen spellista på Riksantikvarieämbetets YouTube-kanal.

Tohbbe Lindblom från Brunnsmuseet testar VR-headset på Tekniska museet den 17 maj 2019, i samband med workshop om Digitalt kulturarv. Bild av Gustav Fröjdlund.

Det är något av en trend inom Museisverige att museer uppmanas att snegla på andra branscher i hur man klarat digitaliseringen och ett förändrat medielandskap. En ny verklighet kräver nog anpassningar för att behålla museernas relevans i samtiden. Men ibland kan valet av föregångsexempel vara knepigt, och leda museerna in på märkliga vägar.

Det uppstår nämligen vissa problem i mötet mellan det bevarande museet och de nya immersiva medierna. Museer har en lång erfarenhet av att skapa analoga produkter, inte minst utställningar. Det finns ett visst förändringstryck på museerna att de även ska bli experter på digital tjänsteutveckling. Problemet är att digitala tjänster sällan är permanenta. Dessa är snarare per definition högst temporära medier.

Det finns ett flertal tekniska och ekonomiska faktorer som riskerar att allvarligt begränsa den långsiktiga tillgängligheten till dessa tjänster.

De tekniska faktorerna grundar sig i behovet av att ständigt tillse att sina tjänster fungerar som det är avsett samt uppfyller tekniska krav. Den som någon gång har förvaltat någon form av IT-system känner till att en uppdatering i en ände riskerar att bryta kopplingarna till en annan, sammankopplad del. Tjänsterna för navigering i 360° är ofta anknutna till museets samlingsförvaltningssystem. En uppdatering i förvaltningssystemet kan orsaka problem med brutna sammankopplingar. Den som inte förvaltat sitt system på länge kan snart märka att det är mycket som inte fungerar som det gjorde en gång i tiden. Därtill kan det tillkomma krav på ökad tillgänglighet som kräver anpassningar av tjänsten. En digital tjänst som är tillgänglig för allmänheten är aldrig helt färdig, det innebär även att museet kan aldrig lägga sista handen vid en tjänst som ska fortsätta hållas aktiv.

De ekonomiska faktorerna efter färdigutvecklad tjänst kopplas till arbetskostnader för det löpande underhållet, såväl som licensavgifter kopplade till de tekniska system som används samt till lagringsutrymme på server. Dessa kostnader är försvarliga i en viss utsträckning, men som alla vet så finns det en bortre gräns för hur lång tid som något ska behöva kosta pengar. Särskilt efter en tid när tjänsten inte längre används så ofta så kan det vara svårt att motivera att den hålls aktiv när alternativet är att stänga tjänsten och kunna prioritera utveckling och ekonomisk tilldelning av nya projekt.

Det finns dock faktorer som museet kan ha med sig redan i planeringsstadiet av sina tjänster, som kan underlätta för en mer permanent tillgång. Dessa faktorer är:

1. Museerna bör, som många institutioner redan insett, prioritera utveckling ”in-house” med egen personal snarare än att anlita en extern firma för arbetet. Det får vara tillräckligt med att erbjuda den begränsade kvalitet som egen personal kan lyckas åstadkomma, för möjligheten att underhålla tjänsten är helt väsentlig.

2. Museerna behöver, i så lång utsträckning som möjligt, undvika att dra på sig fasta löpande utgifter kopplade till licensavgifter. Istället bör man i så lång utsträckning som möjligt prioritera användningen av kostnadsfria applikationer med öppen källkod. Det är ett mer kostnadseffektivt alternativ och skapar potentiella stordriftsfördelar genom att många aktörer kan bidra till att trimma och underhålla de bakomliggande tekniska systemen. Tänk att personal både inom och utom museet kan bidra till att utveckla de tjänster som museet drar nytta av! Även här får det vara värt den begränsade kvaliteten som kanske blir följden för att välja bort de proprietära, kommersiella systemen.

3. Museerna bör, i den mån det är möjligt, förse innehållet i sina immersiva medier med fri och öppen licens, såsom Creative Commons. Tänk att alternativet med att helt stänga en tjänst skulle vara att låta den leva vidare genom frivillig återanvändning. Jag tänker att de stora centralmuseerna bör överväga möjligheten att gallra sina äldre tjänster genom att ”adoptera bort” dem till, låt säga, något ideellt arbetslivsmuseum eller vänförening. Vore inte det ett bättre alternativ?

Sjöhistoriska museet i Stockholm är ett av mina absoluta favoritmuseum. En utställning som fanns på Sjöhistoriska är den numera nedmonterade utställningen Resenärerna, som invigdes den 8 oktober 2016. Jag besökte personligen denna utställning under oktober 2021 och kan därmed intyga att den funnits i mer än fem år.

Innan Sjöhistoriska monterade ner utställningen, så lät man skapa en virtuell rundvandring av den. Denna immersiva upplevelse förevisades under ett inspelat föredrag under nätverksträffen för immersiva medier.

Världsomseglingen runt jordgloben, från utställningen Resenärerna. Bild av Gustav Fröjdlund (CC BY).

Det är lätt att tänka att värdet av denna immersiva upplevelse endast har ökat nu när den fysiska utställningen inte längre finns att besöka. Den fanns ju ändå i mer än fem år i fysisk form! Ändå är det ett något beklämmande faktum att den virtuella utställningen, knappt ett och ett halvt år efter att jag var där, har stängt ner. Nedstängningen motiverades med att det handlade om avtalsfrågor (= ekonomisk faktor) och tillgänglighet (= teknisk faktor). Det är ju lite intressant, att den fysiska utställningen satt uppe under mer än fem års tid, men den digitala – en förlängning av den fysiska förlagan – försvann kort därefter!

Ljudsatta montrar, från den numera nedmonterade och bortglömda (?) utställningen Resenärerna. Bild av Gustav Fröjdlund (CC BY).

Eftersom Sjöhistoriska museet faktiskt hade skapat en immersiv upplevelse över sin tidigare utställning om världsomsegling som man själva inte längre kunde motivera att hålla aktiv så skulle det vara intressant att fundera över ifall det funnits andra potentiella aktörer som sett ett värde att driva den vidare, kanske har fartygen som användes någon intresseförening som vill fortsätta berätta historien om hur fartygen nyttjades. Kanske finns ett arbetslivsmuseum över företaget som genomförde världsomseglingarna. Med användning av öppen källkod och fri licens så finns goda förutsättningar för att även ett litet museum ska kunna tillföra det behov av resurser som krävs för att prioritera fortsatt tillhandahållande av tjänsten. Sjöhistoriska har även en vänförening, Sjöhistoriskas Vänner, som möjligen skulle kunna se ett värde i att fortsatt tillgängliggöra den digitala utställningen.

Problemet med de immersiva medierna är att de i dagsläget inte hör hemma på ett museum. Detta eftersom de inte tillräckligt väl passar in i museernas DNA om att vara långsiktigt kunskapsbevarande institutioner. Den tidsmässiga långsiktigheten behöver värnas även i det digitala. Det digitala bör komplettera det fysiska rummet genom att erbjuda en förlängning i tillgänglighet i såväl rum och tid. Vi som besökare bör inte uppmuntra museerna att utveckla tjänster som de endast tillhandahåller under en kortare tid.

För att återknyta till andra branscher; på en streamingstjänst för filmer och serier finns en viss acceptans för att utbudet är temporärt, vartefter avtal löper ut så förnyas innehållet. Om man sneglar på SVT:s utbud så anser jag att museerna inte främst ska efterlikna SVT Play, utan snarare Öppet arkiv – där det digitala utbudet ofta finns tillgängligt under en mycket lång tid. Det finns såväl ekonomiska som tekniska faktorer att prioritera för att det ska bli möjligt i större utsträckning, inte minst genom främjande av öppen källkod och fri licens.

***

Men låt oss först backa bandet något. Den tidigare museidefinitionen gällde under åren 2017-2022. Den finns i en officiell svenskspråkig översättning som beslutades av svenska ICOMs styrelse 18 april 2017 och lyder på följande sätt;

Ett museum är en permanent institution utan vinstintresse som främjar samhället och dess utveckling. Museet är öppet för allmänheten och förvärvar, bevarar, utforskar, förmedlar och ställer ut materiella och immateriella vittnesbörd om människan och hennes omvärld i utbildnings-, fördjupnings- och rekreationssyfte.

I den svenska museilagen som trädde i kraft 1 juli 2017 används i stort sett den dåvarande museidefinitionen. Lagens andra paragraf lyder på följande sätt:

”Med museum avses i denna lag en institution som är öppen för allmänheten och som förvärvar, bevarar, undersöker, förmedlar och ställer ut materiella och immateriella vittnesbörd om människan och människans omvärld”.

Värt att notera är att museernas syften (”i utbildnings-, fördjupnings- och rekreationssyfte”), samt att det är en ”permanent” institution och ”utan vinstintresse”, har plockats bort ur museilagens definition. Det sistnämnda kan förklaras av att lagens första paragraf fastslår att lagen gäller för det ”allmänna museiväsendet” och därmed ges inget utrymme för ”vinstintresse”.

Det ”allmänna museiväsendet” består av endast offentligt förvaltade museer, det vill säga sådana som drivs av staten, regioner och kommuner (samt andra museer där minst hälften av ledamöterna i styrelsen eller motsvarande ledningsorgan är utsedda av någon av dessa offentliga aktörer). Museilagen täcker således inte de museer som drivs i privat, kommersiell eller annan icke-offentlig regi.

Utställningshallen på Sjöhistoriska museet i Stockholm år 2008. Bild av Holger Ellgaard (CC BY-SA). Tillgänglig på Wikimedia Commons.

Misslyckande med ny definition 2019

Under 2019 avsåg ICOM att ta fram en ny museidefinition som skulle avspegla museernas verksamhet i en förändrad samtid. Efter förarbeten togs följande förslag fram på ny museidefinition, här i en inofficiell översättning till svenska från engelska;

”Museer är demokratiserande, inkluderande och polyfoniska utrymmen för kritisk dialog om det förflutna och framtiden. Genom att erkänna och ta itu med dagens konflikter och utmaningar håller de artefakter och exemplar i förtroende för samhället, värnar om olika minnen för framtida generationer och garanterar lika rättigheter och lika tillgång till arv för alla människor.

Museer är utan vinstintresse. De är deltagande och transparenta och arbetar i aktivt partnerskap med och för olika samhällen för att samla in, bevara, forska om, tolka, visa upp och förbättra förståelsen av världen, i syfte att bidra till mänsklig värdighet och social rättvisa, global jämlikhet och planetariskt välbefinnande.”

Denna definition kritiserades kraftigt för att den ansågs vara alltför visionär och snarare ett ideologiskt manifest än en definition. Inte minst för att den formulerade att museerna skulle ”bidra till mänsklig värdighet och social rättvisa, global jämlikhet och planetär välfärd”. Kritiken gjorde att det inte blev någon ny definition 2019. Beslutet sköts upp och förslaget omarbetades.

Nytt förslag 2022

I början av 2022 hade arbetet återigen resulterat i flera olika förslag på ny definition. I maj 2017 presenterades två olika förlag till ny definition. Dessa två förslag finns att läsa på denna arkiverade webbplats. Här presenterades det som kom att benämnas förslag A (tidigare förslag 2);

”Ett museum är en permanent institution utan vinstintresse, tillgänglig för allmänheten och som verkar i samhällets tjänst. Museet forskar, samlar, bevarar, tolkar och ställer ut, materiellt, immateriellt, kultur-, och naturarv på ett professionellt, etiskt och hållbart sätt för utbildning, reflektion och underhållning. Museet drivs och kommunicerar på ett inkluderande, diversifierat och deltagande sätt gentemot samhällen och allmänheten.”

Denna definition blev nedröstad och är således inte den antagna definitionen (vi återkommer till den). Den är dock snarlika den senare antagna definitionen. Det man kan säga om detta förslag är att språkligt är den aningen uppstyltad med en komplicerad meningsbyggnad. Mest knepig är den andra meningen som består av inte mindre än fyra olika delar med minst tre uppräkningar av blandade verb/adjektiv/substantiv; ”Museet forskar, samlar, bevarar, tolkar och ställer ut, ||| materiellt, immateriellt, kultur-, och naturarv ||| på ett professionellt, etiskt och hållbart sätt ||| för utbildning, reflektion och underhållning.” Vidare förmår den första meningen att i sig självt inte lyckas förklara närmare vad som utmärker ett museum till skillnad från exempelvis ett bibliotek; ”// en permanent institution utan vinstintresse, tillgänglig för allmänheten och som verkar i samhällets tjänst.”

Så vilken blev då tillslut den antagna definitionen? Här följer, slutligen, den officiella svenska översättningen av den nya definitionen som fastställdes av Svenska ICOM:s styrelsemöte den 12 december 2022;

”Ett museum är en permanent institution utan vinstintresse som bidrar till samhället, som forskar, samlar in, bevarar, uttolkar och ställer ut materiellt och immateriellt kulturarv. Museer är öppna för allmänheten, tillgängliga och inkluderande och främjar mångfald och hållbarhet. De verkar och kommunicerar etiskt, professionellt och med bred delaktighet, samt erbjuder allsidiga upplevelser för utbildning, nöje, reflektion och delning av kunskap.”

Så vad man säga om den nya museidefinitionen? Ja, förstås kan det fortfarande råda delade meningar om detta. Till att börja med, så anser jag att den fastställda definitionen bättre beskriver vad ett museum är, snarare än vad det bör vara. Den är på så vis mindre normativ jämfört med den ratade definitionen från 2019. Samtidigt har den även kritiserats för att vara “oförarglig, okontroversiell och ganska tandlös”. Jag kan ändå tycka det är helt rätt. En museidefinition ska inte vara drivande så mycket att definitionen blir en vision, en normativ målsättning med ideologiska förtecken som inte nödvändigtvis delas av många länder.

Vad är inte ett museum?

För att svara på frågan “vad är ett museum” kan man förstås fråga sig vad som inte är ett museum. Begreppet “museum” är inte en skyddad titel, och dess användning är betydligt större än vad museidefinitionen medger. Det finns flera goda skäl att kalla sig museum även om ens verksamhet kanske inte är det. Museer har ett högt anseende hos allmänheten och det kan dra med sig ekonomiska fördelar både genom möjligheten att hitta finansiärer och få betalande besökare.

Under hösten 2022 hade Riksantikvarieämbetets Omvärld & insikt haft en artikelserie på temat “De nya museerna”. I del 2 så pratade redaktionen med Jan Broman som grundat “Paradox Museum Stockholm”, ett upplevelsebaserat besöksmål i centrala Stockholm. Han har sin ståndpunkt klar i förhållande till ICOMS:s nya museidefinition (citerat ur artikeln):

Icom är, enligt mig, en intresseorganisation som per definition exkluderar platser som inte uppfyller deras kriterier för ett museum, exempelvis ska ett museum inte tjäna pengar, utan förlita sig på samfinansiering via olika bidrag. En privat verksamhet måste kunna tjäna pengar för att utvecklas och fortsätta vara relevant. Detta gör att jag har svårt att ta deras definition på allvar.

Rent formellt kan påtalas att enligt museidefinitionen ska som bekant ett museum inte vara “vinstdrivande”, det är inget hinder att “tjäna pengar”. Men resonemanget är ändå intressant. Är det onödigt exkluderande att räkna bort “kommersiella museer” som drivs mer som attraktiva besöksmål än som bevarande-institutioner?

Frågan är då om detta bör ses som ett museum, eller om valet att själva kalla sig för “museum” snarare bör ses som ett marknadsföringsknep? “Paradox Museum” är grundat på kommersiella grunder utifrån ett “franchisekoncept”, på liknande sätt som McDonald’s snabbmatsrestauranger. Detta är, enligt mig, en större anledning att ifrågasätta benämningen som “museum” än att verksamheten drivs på kommersiella grunder. Jag anser att ett museum behöver ha en relation, en anknytning, till den plats eller det område som avhandlas där. En relation som gör att det där finns materiella kvarlevor eller uttryck för det som museet behandlar.

Det kan förstås även handla om hitflyttade föremål, inte sällan för de nationella museum som ordnats efter ämne snarare än geografisk lokalisering. En byggnad kan ha varit ett museum så länge att dess anknytning till platsen och föremålen är föga ifrågasatt, såsom att Nordiska museet ligger ute på Djurgården i Stockholm och bevarar kulturhistoriska föremål.

Flygbild över Nordiska museet, fotograferat av Esquilo (CC BY-SA). Tillgängligt på Wikimedia Commons. Nordiska museet är absolut ett museum, även om bilden står under rubriken “vad är inte ett museum”.

Om “museet” inte har någon anknytning alls till platsen där museet verkar, och om det saknas föremålssamlingar som motiverar varför museet har bildats, så bör det nog inte betraktas som ett museum. Med detta resonemang menar jag att ett “Rymdmuseum” kan bildas på platser (på jorden) som har en naturlig koppling till rymdverksamhet, såsom vid NASA:s Space Center i Houston eller vid rymdbasen Esrange i Kiruna. Där finns rimligtvis både historiska kopplingar till immateriella vittnesbörd, såsom uppskjutningar av rymdfarkoster, och materiella artefakter såsom raketer och rymddräkter.

Ifall jag skulle börja hyra en lokal i Stockholms innerstad för att ställa ut rymdföremål så tycker jag det nog bör ses som en utställning och inte ett museum. Museer har en själ. Ett museum går inte att paketeras och flyttas hursomhelst, att låta sig göras till ett “franchisekoncept”. Ifall föremålen är unika så bör också museet vara unikt, det kan inte finnas på flera platser och visa upp samma saker. Om det inte finns några unika föremål så är det nog rätt att dessa verksamheter faller utanför museidefinitionen.

Tidigare har SVT visat en serie som inköpt av finska public service-bolaget YLE som visar små, pittoreska “museer” som inte sällan varit initiativ av enskilda privata samlare som öppnat upp sina samlingar för allmänheten. Man har även gjort en svensk adoption med titeln “Små mer eller mindre kända museer” som finns på SVT Play.

Här finns museer med en själ. Bryggerimuseet i Arboga berättar om den gamla, numera nedlagda bryggeriverksamheten som funnits i Arboga, i en av de byggnader som lever kvar. Likaså Hattmuseet i Trelleborg som berättar om den gamla möss- och hattbutiken som funnits här. Dessa bör betraktas som museum, även om man inte “forskar” på sina samlingar såsom det står skriver i museidefinitionen. Dessa museum äger istället legitimitet genom att vara kvar intill den plats där verksamheten bedrivs. Det är en legitimitetsgrund som omfattar de flesta av Sveriges ideella arbetslivsmuseer. Även Brunnsmuseet hämtar legitimitet i att kalla oss museum, något jag även benämnde som en kunskapsparadox i ett tidigare inlägg om samlingsförvaltning.

Det är klart att det inte är uteslutet att kunna bedriva vetenskaplig forskning på föremål som finns bevarade på Hattmuseet i Trelleborg, men det bör inte förväntas att museet ska bedriva någon egen forskning på sina samlingar utan snarare kunna erbjuda dem till yrkesverksamma på universitet och högskolor.

Hade föremålen istället varit insamlade av en privatperson och verksamheten varit belägen till var samlaren råkat vara bosatt och inte till vad som ställs ut så är den legitimiteten inte lika självklar, och det bör nog betraktas snarare som en privat utställning av föremål istället för ett museum. I museidefinitionen måste man få läsa in och särskilt värdesätta bevarandet av det som annars skulle varit splittrat och bortglömt. Då blir behovet av forskning och insamling sekundärt.

Det kan också sägas något om vinstintresset. Den ekonomiska åtskillnaden tappar något i relevans nu när fri entré på statliga museer återigen tas bort och att det därmed blir entréavgift till många fler museer, oavsett huvudman. På så sätt blir det relativt mindre skillnad på de statliga och de kommersiella museerna, inte minst i Stockholm där det finns en uppsjö med exempel i båda kategorierna. Bland de populära, men kommersiella museer finns bland andra ABBA - The museum och Fotografiska museet. Bland de statliga finns bland andra Nationalmuseum, Moderna museet och Livrustkammaren. Det finns även mellanting, såsom Tekniska museet vars styrelse tillsätts till hälften av staten och till hälften av näringslivet.

Även om vinstintresset finns kvar hos vissa men inte hos andra, så blir den reella skillnaden inte lika uppenbar mellan dessa verksamheter, särskilt som de statliga museerna kan behöva ta ganska mycket betalt för sina besök så är det lätt att börja tänka i banor av vinstmaximering, även om det är motiverade priser och verksamheten är utan drivande vinstintresse.

Avslutningsvis

Du som läser detta börjar kanske inse att det inte heller här kommer kunna ges något entydigt svar på vad ett museum egentligen är eller vad det bör vara. Genom definitioner kan vi komma lite närmare svaret på frågan, men det finns fortfarande avgörande gränsdragningsproblematik som felaktigt utesluter vissa och måhända även innesluter andra.

I denna text gör vi en djupdykning i Brunnsmuseets breda ansats att digitalisera kulturarvet, om vad som har fungerat och vad som är de främsta utmaningarna för framtiden.

Massdigitaliseringen

Brunnsmuseet bildades som en arbetsgrupp under hösten 2013. Redan samma höst påbörjades planering av arbetet med att genomföra en massdigitalisering av fysiskt bildmaterial i form av bland annat framkallade fotografier, vykort och tidningsurklipp. Originalen bestod av ostrukturerat eller i bästa fall godtyckligt strukturerat bildmaterial som Brunnsmuseet fått donerat eller lånat in från olika privatpersoner. Strukturen kunde vara i form av pärmar, lådor eller andra särskiljande behållare.

Den största delen massdigitaliseringen genomfördes under åren 2014-2016 och fokuserade på inskanning av material. Denna period är den hittills enda i Brunnsmuseets historia där arbete har skötts av avlönad arbetskraft. Finansiär till arbetet var museets initiativtagare Tohbbe Lindblom genom sitt företag Kreativitetsverket. Personalen som arbetade med inskanningen delfinansierades genom lönebidrag och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder, däribland Kulturarvslyftet.

Eftersom originalen härstammade från enskilda privatpersoner, så fanns det ingen katalog med strukturerad data över de ingående bildernas olika egenskaper, såsom årtal, fotograf, avbildade personer, etc. Dessa uppgifter var vanligtvis inte heller tillgängliga på annat sätt i de privata samlingarna, även om de inskannade vykorten gav vissa ledtrådar till åtminstone vilken tidsperiod som avbildningarna tordes tillhöra.

Jag skulle gärna berätta om mirakelmetoden för hur vi gick från 0 till 10.000 bilder utan någon ursprunglig katalog och ändå fann nytta och användning i det inskannade materialet. Om hur vi kunde rekonstruera och hitta alla uppgifter som saknats och komplettera varje inskannat objekt med utförlig metadata. Problemet är mest att det inte finns någon sådan mirakelmetod. Faktum är att stora delar av det material som skannades in fortfarande är gåtfullt, att vi inte kan svara på de grundläggande frågorna om när bilden togs, vem som tog bilden samt vad eller vilka som avbildats.

Metadata

Det finns olika typer av metadata. Man skulle kunna dela in dessa i tre grupper. Dessa kan benämnas som tekniska metadata, intuitiva metadata och ärvda metadata.

Tekniska metadata beskriver objektets fysiska egenskaper, såsom bredd och höjd, och information som kan knytas till själva digitiseringen, såsom när inskanningen gjordes, med vilken utrustning/programvara och vilket filformat det digitala objektet har. I förhållandevis moderna, men analoga kameror finns ofta möjligheten att få datum och tid vattenstämplade på den framkallade bilden. I moderna digitalkameror får vi automatiskt information om inte enbart när bilden togs, men även en geografisk placering om var bilden togs.

Intuitiva metadata är resultatet av att betrakta verket och tolka det med hjälp av våra sinnen. Med synen kan vi tillföra beskrivningar av typen “en kvinna sitter på häst”. En sådan allmän beskrivning kan verka banal, men den kan komma till nytta. Exempelvis kan sådana beskrivningar öka tillgängligheten om den används som alternativ text för den som använder skärmläsare eller uppläst skärm. Sådana beskrivningar kan även öka sökbarheten och ge ökad förståelse för bildens motiv.

Originalbilden på Omeka (ID: 85) är monterad på kabinettskort, som i sig dock inte ger några mer ledtråd om bildens detaljerade ursprung.

Samtidigt är det normalt inte möjligt att utläsa detaljer ur exempelvis bilder enbart genom att titta på bilden. Vid datering kan vi göra en uppskattning, en kvalificerad gissning, som sällan kan datera bilden närmare än ett årtionde. För att kunna veta mer så behöver vi något annat. Möjligheten att tolka bilder har i stort inte förändrats under åren, även om den tillgängliga kunskapen för att sätta in bilden i historisk kontext otvetydigt har ökat.

Ärvda metadata, avslutningsvis, kan man benämna den typ av metadata som upprättats i samband med att bilden skapades eller i nära anslutning till den händelsen och som inte framgår av bilden i sig. Det kan vara det enda sättet att veta vem som är fotografen, vem som är kvinnan på hästen, vilken dag och datum det är, etc. Har man riktigt tur så kan de kompletteras i efterhand, men då med en ökad risk för att uppgifterna som lämnas är felaktiga för att uppgiftslämnaren exempelvis har glömt viktiga detaljer eller kan blanda ihop personer.

Den tekniska metadatan som vi får automatiskt från kameran har alltså blivit bättre. Den intuitiva metadatan har i stort inte förändrats, men vi har idag ett större kunskapsunderlag för att tolka och försöka datera en bild. Samtidigt är det lätt hänt att vi tappar andra viktiga metadata.

Det är något som blivit alltmer tydligt vartefter vi arbetat med våra samlingar. Det är svårt att börja skapa historiska samlingar. Att börja återskapa historia långt efter de händelser som porträtteras. Du kan själv tänka dig att det är enkelt att namnge alla kollegor om du tagit en bild på en personalfest. Men titta på samma bild om två år och utmaningen är desto större. Här pratar vi snarare bilder femtio år tillbaka, där vi inte var med.

Kunskapsparadoxen

Museer är kunskapsinstitutioner. Museer förvärvar, förvaltar och utvecklar kunskap om sina samlingar. Även om Brunnsmuseet är ett ideellt arbetslivsmuseum så fogar vi oss till denna kunskapstradition. Vi är och vill vara ett museum bland andra. Det är också så vi uppfattas av andra. Vi förväntas veta mycket om våra egna samlingar. Ja, vi förväntas veta något mer än vad vi berättar. Kunskap som på grund av bristande resurser inte kunnat tillgängliggöras för en bredare allmänhet. Men kunskapen ska ändå finnas där. Det är själva grundstenen i ett museum.

Vi bär till stor del legitimiteten av andra, mer professionella museer genom att vi även kallar oss för “museum”. Men vad händer om vi som museum inte vet?

I filmen “Notting Hill” finns det en känd scen där den yvige bokhandlaren William träffar den berömda filmstjärnan Anna Scott. William säger att de lever så olika liv att ett förhållande mellan dem inte skulle vara möjligt.

Anna svarar då: “I’m also just a girl, standing in front of a boy, asking him to love her.” Jag skulle vilja svara ungefär samma till våra museibesökare varje gång någon frågar om fler detaljer om en bild än vad den (eventuella) bildtexten berättar. Jag vill med samma varma charm som Anna Scott säga något i stil med: “I’m also just a small museum, standing in front of an audience, asking them to help me.”

Det är på sätt och vis ombytta roller. Vi hoppas på att våra besökare ska berätta för oss vad det är som dom ser. Det fungerar även till viss del. Varje år får vi in tips, främst från besökare till våra fysiska utställningar som kan berätta saker som ”det där var min morfar!”, ”hennes namn är Ulla”, ”det redskapet kallas flohacka”, etc. Men även om nämnda metod fungerar med viss framgång i våra utställningar så ser vi genast problem när vi tänker storskalighet. Låt säga att vi ställer ut hundra bilder i våra utställningar, så hjälper inte det oss närmare i att komplettera de tiotusen bilder som vi inte har utställda. Så hur vi ska arbeta med dessa?

Vi kan ju förstås lägga ut bilder på våra sociala medier. Det är något vi gör när det finns tid och behov, och vi får även snabbt svar från våra hängivna och kunniga följare som inte sällan har arbetat på brunnen sedan tidigare. Men det hela har sina uppenbara begränsningar. Vi behöver aktivt ställa frågor för att aktivt få svar. Med väldigt många bilder så blir det väldigt många frågor som behöver få ett svar.

Vi undersöker arbetsformerna…

Under åren har vi diskuterat en rad olika förslag och gjort olika försök för att komma till rätta med kunskapsluckan kring den typ av metadata som beskriver bildens och motivets mänskliga egenskaper (till skillnad från rent tekniska metadata). I samband med Kulturarvsdagen 2022 arrangerade vi ett tredagarsevenemang där vi vigde hela lördagen till förhoppningen om att kunna förädla våra digitala samlingar.

Tyvärr blev evenemanget inte så välbesökt som vi hade hoppats, och utmaningen kvarstår. I utvärderingen av evenemanget insåg vi behovet av att ge konkreta exempel, att presentera ett litet utvalt material att arbeta med och att tona ned den tekniska aspekten i den allmänna marknadsföringen.

Vi fortsätter undersöka detta med arbetsformer utifrån de erfarenheter som vi själva har förvärvat utifrån vår kontext och det som vi kan inspireras av från andra minnesinstitutioner.

Så var står vi idag?

Brunnsmuseet äger idag möjligheter att självständigt skanna in pappersobjekt upp till A3-format och distribuera dessa på internet. Materialet kommer till viss användning i våra utställningar, publiceras på sociala medier och en mindre del har även blivit publicerat på vår Omeka, vår egen webbplats för kulturarvssamlingar, och delar även på Wikimedia Commons. Vi har både kompetens, utrustning och infrastruktur för att gå igenom varje steg från digitisering till digitalt tillgängliggörande. Rent tekniskt skulle vi ha möjlighet att massuppladda bilder, men bristen på metadata innebär att vi hittills endast tillgängliggjort knappt 400 bilder.

Brunnsmuseets arbete och samlingar kompletteras av ett spritt material som förvaltas av äldre kulturinstitutioner, som på ett systematiskt sätt har bevarat stora delar av Sätra Brunns kulturarv. Bland dessa är Uppsala universitetsbibliotek och universitetsarkiv de mest framträdande. Uppsala universitet förvaltade Sätra Brunn under 250 år, åren 1747–1998.

Avslutningsvis

Sammanfattningsvis kan det sägas att det återstår en hel del arbete med att bearbeta materialet från vår tidigare massdigitisering. Det beror i huvudsak på att vi saknar den väsentliga kunskap om de objekt som vi har, det som vi här benämner som ärvda metadata. Kunskapsparadoxen innebär ökade utmaningar att komplettera våra samlingar med nödvändiga metadata, i den mån det är möjligt att komplettera.

Målsättningen med vår verksamhet har dock aldrig varit att digitisera så mycket som möjligt. Tvärtom har det varit en större belåtenhet, och även naturligt att de största ansträngningarna för Brunnsmuseets vidkommande har varit att bearbeta, förbättra och sprida sådant material som andra kulturarvsinstitutioner har digitiserat och gjort tillgängliga, antingen genom sina egna prioriteringar eller på beställning av oss. Detta arbete utgör själva kärnan i det vi benämner som Open Sources Sätra Brunn.

Även om ideella museer kan göra mycket så finns det stora utmaningar, som till viss del kan handla om begränsade resurser. Men den resurs som saknas behöver inte nödvändigtvis handla om de mest uppenbara såsom ekonomi eller personal, utan det kan även vara avsaknad av kunskap om sina samlingar när man försöker rekonstruera historia i efterhand.

Ungefär samtidigt kom nyheten att en annan stor social medieplattform, Meta, ingått förlikning i domstolsmålet kring Cambridge Analytica-skandalen. Skandalen uppdagades 2018 och bestod i att Facebook hade gjort det möjligt att låta ett brittiskt företag samla in data om miljontals personer på Facebook utan personernas medgivande. Meta är huvudbolaget som äger bland annat Facebook och Instagram.

Dessa två exempel bekräftar det som länge diskuterats som potentiella risker med alltför stora sociala medieplattformar. Det är tydligt att användarnas data och anknytning till plattformen används som en handelsvara när plattformen byter ägare. Men även om inget ägarbyte är aktuellt så används dessa otvetydigt på det sätt som skapar ekonomisk nytta för plattformens ägare, oavsett om det sker på bekostnad av personlig integritet och i vissa fall även gällande dataskyddslagar. Det är ett känt ordspråk att om du inte betalar för produkten, så är det du som är produkten.

Museerna och sociala medierna

Museer ska vara tillgängliga för alla. Det är något de allra flesta kan hålla med om. När de stora museerna utvecklar databaser så ställs det krav på att de ska vara fritt tillgängliga via internet. Men när det kommer till sociala medier så har det under en längre tid varit ett implicit accepterat att museerna, genom investerad tid, relationsbyggande och “content” skräddarsytt för den aktuella plattformen, är med och bygger upp dessa självupptagna plattformar. Särskilt problematiskt är det med Metas plattformar, där det inte ens är möjligt att se och läsa inlägg Facebook eller Instagram för den som inte registrerat ett konto och loggat in med detta.

Hur kan det vara försvarligt att museerna, särskild de som drivs av det offentliga genom staten, regioner och kommuner, lägger så mycket av sin tid på att skapa exklusivt innehåll för en viss grupp av människor? Det borde inte vara ett krav att registrera sig hos Meta för att kunna följa vad som händer hos sitt favoritmuseum!

Antika hänglås som visas i Treasures in the Wall Museum, CC BY-SA Adam Jones. Bilden finns att ladda ned från Wikimedia Commons.

Museerna behöver omvärdera sina sociala mediestrategier för att säkerställa att deras sociala innehåll inte blir exklusivt tillgängliga på plattformar som omges av virtuella skyddsmurar som begränsar åtkomst för de som inte vill vara med i klubben. Här finns också utrymme för självkritik, då Brunnsmuseet hamnat i samma fälla. Det är dock något vi vill komma till rätta med nu.

Till museernas försvar, eller?

Den som försvarar rådande ordning kan säga att museerna behöver vara där människorna är, och om befolkningen som helhet har valt dessa proprietära plattformar så är det där museerna behöver vara. Men det behöver inte vara så längre. Museerna kan välja att komplettera sitt urval av plattformar genom ett eller flera fria alternativ. Museerna kan välja att förorda öppningar istället för inlåsningar. Museerna kan bidra till positiv förändring genom att lyfta fram alternativa plattformar till de stora giganterna. Alternativ som på punkt efter punkt är bättre än de rådande giganterna, förutom när det gäller antal användare där de stora plattformarna fortfarande är överlägset störst. Webben var från början tänkt att vara en plats för innehåll som länkar vidare mellan varandra, som skapar kopplingar och associationer snarare än inlåsningar och skyddsvallar. De stora sociala mediejättarna har med sin centralisering och inlåsning gått i rak motsats med internets själva syfte. Men det finns alternativ.

Det finns alternativ

Till följd av turbulensen inom Twitter har det på senare tid uppmärksammats en rörelse som återigen skapa nyttiga kopplingar mellan användare och plattformar. Denna rörelse samlas i ett fediversum (från engelskans fediverse), som består av ett nätverk av olika webbtjänster och webbservrar som kommunicerar över en uppsättning gemensamma protokoll. Namnet fediversum är ett teleskopord av ”federation” och ”universum” som syftar på nätverkets uppbyggnad av samverkande delar.

Tänk dig att du med ett konto på Instagram även skulle kunna kommunicera med Twitter och YouTube. I fediversum är det möjligt! Genom ditt konto på fotodelningstjänsten Pixelfed kan du följa användare på mikrobloggen Mastodon och videotjänsten PeerTube. Alla inlägg är fritt tillgängliga för alla, oavsett om användaren väljer att logga in eller inte. Visst, dessa alternativ kommer knappast kunna attrahera tillnärmelsevis lika många användare eftersom nätverkseffekten blir betydligt svagare, men det borde vara ett naturligt alternativ för alla som vill bidra till ökad kunskap snarare än till ökad inlåsning i problematiskt maktfulla sociala mediejättar.

I Brunnsmuseet har vi nu börjat med fotodelningstjänsten Pixelfed. Du kan välja att följa oss där, men du kan även logga in via webben och se det innehåll som vi lägger upp där. Med tiden hoppas vi kunna växla fokus från de stora plattformarna till de alternativa, fria och öppna plattformarna. Vi hoppas att fler museer väljer att göra samma sak och att du vill vara med oss på den här omställningsresan. Vi ses!

***

PS. Vill du veta mer om fediversum och Pixelfed så rekommenderar jag denna video på YouTube, men du kan även överväga att se den via Peertube. Videon är på engelska, är knappt 16 minuter och licensieras under licensen Creative Commons BY-SA.

När Arbetsgruppen för Brunnsmuseet formades under hösten 2013 pratade vi tidigt om att vara ett Open Source Museum – ett museum där vi i första hand skulle använda fri programvara och teknik som bygger på öppen källkod. Det var naturligt både utifrån kostnadsskäl och mer principiella, idégrundade skäl. Ett exempel på hur vi använde datorerna var att visa innehåll på bildskärmar av sådant som inte kunde göras fysiskt tillgängligt i vår utställning. Ett första steg i att göra kulturarvet mer tillgängligt genom enkla digitala hjälpmedel.

I vår första sommarutställning 2014, ”Att knådas eller dö”, använde vi fem stycken minidatorer av första generationens Raspberry pi. På en av dessa bildskärmar visades när vi bläddrade i ett tecknat album från två brunnsgäster år 1916, genom att ha fotograferat och lagt det som ett upprepande bildspel. Det var enkel metod för att göra innehållet tillgängligt för besökaren när det inte var önskvärt att låta besökaren bläddra själv (utifrån slitage, etc.).

En inbyggd skärm i vägg där vi visade ett rullande bildspel, drivet av en infälld Raspberry pi-dator.

Under åren 2014-2016 fortsatte vi använda Raspberry pi för olika ändamål att tillgängliggöra kulturarvet inuti utställningen. Men vi började nu även utveckla större ambitioner om hur vi kan tillgängliggöra kulturarvet, inuti men även utanför museets väggar. Parallellt med vårt arbete med fri programvara började vi anknyta mer och mer till Wikimedia-rörelsen och rörelsen för fri kunskap. Som en följd av närmandet till Wiki-rörelsen började vi alltmer anamma och vara pådrivande för öppna kulturlicenser, framförallt Creative Commons.

Fyra datorer av första generationens Raspberry Pi. Bild av Gustav Lundin (CC BY).

Det var inte längre tillräckligt att beskriva oss som ett Open Source Museum när en allt större del av vårt arbete för digitalt tillgängligt kulturarv inte rymdes inom detta begrepp. Under Kulturarvsdagen i september 2016 ombildades Open Source Museum till Open Sources Sätra Brunn. Samtidigt antogs för första gången en gemensam symbol och fyra vägledande principer formulerades.

Symbolen för Open Sources som antogs 2016.

De fyra principerna var då, och är än idag; fri kunskap, fri kultur, fri programvara och fria källor. Friheterna har rötterna i det digitala kunskapssamhället och är närbesläktade med varandra. Så vad innebär dessa principer?

Fri kunskap

Fri kunskap är enligt Wikipedia sådan “kunskap som kan tillgodogöras, tolkas och användas fritt. Den kan omformuleras efter behov och delas med andra.” Principen handlar alltså om att kunskap generellt bör vara tillgänglig och kunna delas utan restriktioner, till skillnad från hur kunskap normalt begränsas genom omfattande upphovsrättsliga begränsningar.

Fri kunskapsrörelsen omfattar alla aktörer som arbetar för fri kunskap. Pionjärer inom detta område är förstås Wikipedia - den fria encyklopedin som vem som helst kan redigera, men den kan även omfatta andra rörelser såsom open source-rörelsen, open street map-rörelsen, förespråkare för fria licenser och tillgängligt kulturarv hos museer, bibliotek och arkiv.

Det kan närmast beskrivas med formeln 1+1=3. Två individer bildar tillsammans en gemenskap som är större än summan av de båda individernas enskilda bidrag. Värdet och potentialen i gemenskapen ökar när fler är med och bidrar.

Fri kultur

Principen om fri kultur syftar till att främja rätten att sprida och förändra skapade verk och det kompletterar rörelsen för fri kunskap. Medan kunskap kan anta flytande former, så är verk något som gjorts avgränsat som en produkt av en eller flera upphovspersoner.

Fri kultur används ibland även för att beskriva kulturens frihet som konstform genom autonomi och självbestämmande i ett demokratiskt sammanhang. I detta sammanhang behöver den även kompletteras med att främja tillgänglighet och delbarhet i den digitala tidsåldern och därigenom öka värdet av det aktuella verket. Det är viktigt att inte skapa onödiga begränsningar i allmänhetens tillgång och vidareutnyttjande.

En enkel GIF av de 13 medarbetare som medaljerats för lång och trogen tjänst vid Sätra Brunn. Den gamla bilden till höger är hämtad ur Sätra Brunns krönika 1700-1915, sida 221. Bilden till höger har rekonstruerats genom arkivbesök. Ett viktigt exempel på där både fri kultur (en bok) och fria källor (ett arkiv) kan komplettera varandra.

Open Sources står bakom de fria och frivilliga kulturlicenserna, såsom Creative Commons, där upphovspersoner väljer att dela med sig av sitt eget material. Däremot står vi inte bakom den icke-frivilliga piratrörelsen.

Fri programvara

Principen om fri programvara, även omnämnt som fri och öppen mjukvara (FOSS), är viktigt av flera anledningar: dels för att kunskap ska kunna spridas till så många som möjligt, dels för att säkerställa kunskapens långsiktiga tillgång och oberoende, och slutligen för att undvika kränkningar av den personliga integriteten. Denna uppfattning delar vi med Wikimedia Sverige och deras strategi 2021–2025.

Det är viktigt att det som skapas fritt i form av fri kunskap och fri kultur inte görs inom ramen för kommersiella system där produkten av det skapade riskerar att bli obrukbart i en framtid där exempelvis ett enskilt företag går i konkurs eller byter ägare. Därför är även den tekniska infrastrukturen viktig för att kunna bejaka och försvara denna frihet. Exempelvis har Brunnsmuseet valt att bygga vår infrastruktur baserat på olika fria programvaror såsom MediaWiki och Omeka Classic.

Fria källor

Ordet källor kan i detta sammanhang beskriva två saker

• Dels den av naturen skapade källan, som ett utflöde ur marken.

• Dels den av människan skapade källan, som i betydelsen källmaterial eller “primärkällor”.

Båda dessa betydelser kan beskrivas som ett ursprung. Principen om fria källor beskriver allmänhetens tillgång till ursprunget, att själv kunna besöka och studera källan utan att behöva förlita sig på sekundära källor.

Fria källor är förstås också en anspelning på Sätra Brunns vattenkällor, som i alla tider varit fria för alla förbipasserande att besöka och dricka ur. Sätra Brunn var från början öppen även för mindre bemedlade, fattiga och sjuka. Fri tillgång till platsen ger möjlighet att bilda sig en egen självständig uppfattning. Det är ett mervärde att kunna gå tillbaka till ursprunget, även när kulturarvet digitaliserats.

***

Till dessa fyra friheter så finns även fyra aktiva delprojekt, som kan utforskas närmare på denna webbsida. Så hur förhåller sig de fyra principerna till de fyra aktiva delprojekten?

Ikonerna för de fyra delprojekt inom Open Sources som presenterades i samband med att Open Sources-initiativet firade fem år, under Kulturarvsdagen 2021.

Man kan säga att de fyra friheterna tillför perspektiv som genomsyrar allt i de olika delprojekten. Uppdelningen i delprojekt grundar sig i att de handlar om olika stoff, men vare sig det handlar om e-böcker, kartor, auditivt material eller samskapande så är alla dessa beroende av de fyra friheterna för att fungera. Ett exempel på hur de fyra friheterna används i praktiken kan du se i denna video på Brunnsmuseets YouTube-kanal.

Vi hoppas denna artikel varit klargörande för att förstå principerna som kallas de fyra friheterna och hur dessa förhåller sig till Open Sources Sätra Brunn. Prenumerera gärna på nyhetsbrevet för att få ett e-postmeddelande varje gång vi uppdaterar webbplatsen med nya artiklar!

In English below.

I sitt utskick #11 Ljuset i slutet av tunneln? diskuterar Medhavi Gandhi och Larissa Borck om vilken roll som det digitala kommer ha i den post-pandemiska GLAM-världen* (GLAM är ett samlingsbegrepp för institutioner som är Gallerier, Bibliotek (Libraries), Arkiv och Museer). Krönikan är översatt från engelska och bearbetad av Gustav Lundin. Gästkrönikan följs av ett efterord som sätter in krönikan i Brunnsmuseets kontext.

Ljuskrona i mitten av Sätra Brunns kyrka, fotograferad av artikelförfattaren Larissa Borck, CC BY. Bilden finns att ladda ned från Wikimedia Commons.

I våra delar av världen diskuterar samhällen och politiker ”vägar till återhämtning” och när vi äntligen ska återgå till någon form av det nya normala. Pandemin har pågått i mer än ett år nu och den har omformat hur digital praktik ser ut i så många GLAM-institutioner över hela världen. Samtidigt känns det ibland som att förändringarna ibland bara är ytliga och att vissa längtar tillbaka till en verklighet där den fysiska besökaren är kung/drottning.

Medhavi: – Det är ingen hemlighet att under de första månaderna av pandemin ökade användningen av digitala medier exponentiellt när människor stannade hemma och ändrade sina liv online. För många GLAM-institutioner markerade denna period också deras digitala debut. Från utbildnings-sessioner till virtuella rundturer och aktiviteter i sociala medier – det har varit många olika, nya upplevelser (även Zoom-trötthet!) som publiken har utsatts för, och visst är några av dessa här för att stanna när platser börjar välkomna besökare. Vad jag inte kan missa att nämna här är hur snabbt flera GLAM-institutioner reagerade på situationen när distansarbete blev normen nästan över en natt.

Men jag pratade nyligen med en kollega från ett litet men viktigt museum i Indien som verkligen har ökat deras ansträngningar på sociala medier under det senaste året. Jag insåg att ledningen såg dessa ansträngningar som omfattningen av deras digitala transformation. Jag undrade därför om andra GLAM-institutioner också placerade sina digitala ansträngningar i en liknande riktning. När GLAM-institutionerna börjar öppna sina dörrar för allmänheten igen, hur kommer deras digitala prioriteringar att vara?

Larissa: – Jag känner att det finns ett par saker att packa upp, och en av dem är hur kulturarvet och konstsektorn vill framställa sig sig själva i framtiden, hur de vill göra sina prioriteringar och hur de uppfattar sig själva i konkurrens med andra sektorer när man försöker attrahera publik och kvalificerad arbetskraft.

I huvudsak, enligt min åsikt, handlar frågan om GLAM-institutioner sociala roll och hur de prioriterar sin publik. Vilken typ av profil vill de bygga, hur vill de balansera sin fysiska, till synes mer traditionella roll med olika erbjudanden till sina samhällen? Jag får fortfarande frågor kring om digitala aktiviteter vill ersätta objektet, originalet. Så länge som GLAM-institutioner ser digital och fysisk praktik som två olika aspekter av sina aktiviteter istället för att fokusera på de olika målgrupper de skulle kunna tjäna med båda som ett spektrum av verktyg, kommer deras kamp för att hitta sin roll och relevans i dagens samhällen bara att öka.

En av mina främsta bekymmer just nu är hur kompetensklyftan som har blivit mer uppenbar under pandemin kommer att öka klyftan mellan stjärnorna i sektorn från regionala och små museer. När jag tittar på konferensprogram just nu ser jag att de stora aktörerna får all uppmärksamhet för sitt arbete, de internationellt kända institutionerna med mycket pengar på fickan. Och ja, självklart måste vi se banbrytarna och bli inspirerade av dem. Men jag vill också se (eftersom jag vet att de finns) de volontär-ledda museerna och hur de kommer på kreativa digitala idéer som ibland är så mycket mer publikcentrerade och uppdragsdrivna.

Och sedan finns det ett behov av att GLAM-institutioner anställer kunnig personal om de verkligen vill fortsätta och investera i digitalt, oavsett om det innebär digital tillgång till samlingar, sociala medier eller digitala upplevelser. Och skapa de positioner som faktiskt tillåter människor att försörja sig, inte bara under några månader. Jag blir alltmer oroad över att museer i till exempel Tyskland verkar försöka bemanna digitala roller med de kandidater som de kan betala så lite pengar som möjligt, särskilt i form av praktikplatser. Det finns stora förhoppningar och förväntningar å ena sidan, och låg uppskattning, systemproblem och osäkra anställningar å andra sidan.

Kryckor som används på Sätra Brunn. Foto av Gustav Lundin, bilden får återanvändas med licensen CC BY. Bilden finns att ladda ned från Wikimedia Commons.

Medhavi: – Jag vet exakt vad du menar om den ökande klyftan mellan regionala museer och större, och personligen för mig har jag tänkt på vilken roll paraplyorganisationer och aggregatorer kan spela i: a) öka synlighet, b) bygga deltagande, c) bygga förbindelser eller dialog mellan museer.

Din poäng om att anställa kompetent personal för att nå digitala mål får mig också att tänka på att kompetensutveckla befintlig personal, vilket tyvärr fortfarande inte är obligatoriskt på GLAM-institutioner i många delar av världen.

Gustav, Brunnsmuseet: – Det är slående hur väl Medhavi och Larissa lyckas skildra verkligheten som den sett ut för museer i allmänhet, men även för Brunnsmuseet under pandemiåren 2020 och 2021. Det blev även för oss en tydlig startpunkt för en mer ambitiös digital förmedling, inte minst genom detta nyhetsbrev och vår webbplats för kulturarvsprojekt, men även vår ljudguide över brunnsområdet och vår egen podcast, Brunnspodden.

Det går även att identifiera sig med det som Larissa beskriver om stora respektive små kulturarvsinstitutioner, där de stora aktörerna med starka resurser tilldrar mycket av uppmärksamheten, men att de mindre volontär-ledda museerna samtidigt kan ha vissa fördelar när de kommer på utvecklar sina digitala idéer och i viss mån lyckas bättre, genom att vara närmare sin mer nischade publik och uppdrag. Det är inte minst en spegel av vårt arbete med att digitalisera och publicera brunnsmonografier i anpassade e-bokformat, som sannolikt inte hade varit ekonomiskt genomförbara vid en större institution, men där vi har fördel av närheten till vårt uppdrag och vår publik. Det finns trots allt många museer i världen, men vi är ändå bäst i världen på att bevara och berätta om Sätra Brunns kulturarv!

Även om kompetensförsörjningen så finns det beröringspunkter. Brunnsmuseet har också drabbats indirekt och direkt när tillfälliga projekt inte har förlängts, vilket lett till inställda samarbeten. Närmast i minne är kampanjen #LandetViByggde från Riksantikvarieämbetet, där Brunnsmuseet var inbjudet som ett av flera arbetslivsmuseer att skildra en yrkesprofession från sin verksamhet, men som avslutades i förtid när en projektanställning tog slut.

Det är också viktigt att kompetensutveckla medarbetare, oavsett om den är anställd eller ideell. Som vi berättade i vår nyhetsbrev i november (#14) så har Brunnsmuseet påbörjat en intern kompetensutveckling i form av en studiecirkel i Google Workspace. Vi hoppas att detta kommer innebära en mer effektiv intern arbetsprocess och därmed ett bättre slutresultat i det som kommer synas publikt.

Det är viktigt med starka nationella och regionala aktörer samt organisationer som gör det möjligt att kunskap och erfarenheter sipprar ner till mindre aktörer. Det gäller inte minst Riksantikvarieämbetet som sedan den 1 juni 2017 har en särskild uppgift att främja utveckling och samarbete på museiområdet.

Avslutningsvis så har de svenska museerna en bit att förbättra vad gäller att bygga förbindelser och dialog mellan varandra. Det finns många fördelar i att lära av varandra, eftersom museerna är starka intressenter (och därmed tillgångar) till varandra. Brunnsmuseet har genom vårt medlemskap i Arbetslivsmuseernas samarbetsråd, Arbetsam, tillgång till ett stort nätverk av andra arbetslivsmuseer som vi hoppas kunna utnyttja på ett bättre sätt under 2022.

***

Originaltext: 1. Let’s talk about… the role of digital in GLAM in “the new normal”, Medhavi Gandhi & Larissa Borck (CC BY). Bearbetning: Det digitalas roll i den post-pandemiska GLAM-världen, Medhavi Gandhi, Larissa Borck & Gustav Lundin (CC BY).

This post is also available in English

Open Sources: På djupet

What’s the role of digital in the post-pandemic GLAM world?

This post is an annotated republishing of a column from the eleventh edition of Dig It! – a newsletter about cultural heritage in the digital landscape…

Read more

4 years ago · Gustav Fröjdlund and External contributor